onsdag 21 april 2010

Ibland stannar tiden...

... och man tvingas reflektera över sådant som sker i ens omgivning och som gör att livet känns bra orättvist.

Sedan igår har mina tankar oavbrutet gått till en kär kollega som efter många års sjukdom men med en kämparglöd som få kan uppvisa har ryckts ifrån sina två tonårsdöttrar.

Jag tänker på alla ouppfyllda drömmar, att inte få se sina barn växa upp tillika att inte ha sin mammas stöd i svåra beslut i vuxenlivets början.

Det borde inte få vara så... Varför måste en del få såna tunga livsryggsäckar?

Jag vill tacka dig V, för tiden jag hade förmånen att jobba ihop med dig. För din positiva aura, dina ljuvliga småkakor och din underbara humor! Tack! Vila i frid! Du finns i våra minnen och tankar!

Till två flickor som just mist sin mamma: Jag har aldrig träffat er men mina tankar går till er hela tiden. Jag vet hur mycket ni betydde för er mamma. Mitt enda råd till er är att ta emot all hjälp ni kan få. När ni orkar. Det är livsviktigt! Jag vet av egen erfarenhet. Min pappa dog när jag var 17 och då fanns ingen sådan hjälp. Kram!

1 kommentar:

Tigris Predikantan sa...

Fint skrivet! Ja, livet är inte alltid rättvist